Hatkärlek
Just denna veckan på året innebär mycket mycket glädje, i form av dans och gemenskap i Showdansgruppen. Det är svårt att beskriva hur jäkla roligt det är att ha show efter allt man kämpat ihop! Men denna veckan innebär också en jäkla massa stress, förberedelser som man inte kunnat göra innan och sånt smått o gott som man sparar till sista sekund. Igår hade jag en sån dag som man inte vill ha, jag är ändå överraskad att det blev så bra ändå, bröt inte ihop en endaste gång! På jobbet var jag först och färdigställde ett objekt, åkte till nästa och påbörjade... Det enda var att jag hade inte ro att jobba, jag kunde inte sluta tänka på dansen och därför åkte jag hem lite tidigare än vad jag tänkt mig från början (SKÖNT) vi satt med filmerna och försökte konvertera dem i ett annat program och vilken jävla skit att sitta med det så nära inpå! :( inget verkade funka och vi nästan slet våra hår,, för detta var vår enda plan.. Men! Så tillslut började det fungera efter mågs motgångar. Vi började med vårt tekniska genrep och plötsligt har vi en tjej som dragit knät ur led och ligger mitt på scen.. Ambulansen fick hämta henne, vårt tioårsjubileum och det är första gången en skada är framme, det har hänt en gång på en träning innan med en annan tjej, men vad vi varit förskonade!! Efter att hon blivit hämtad fick vi köra på igen.. Allt rullade. Vi hade scentid med snb efter alla gått hem och sedan hade vi scentid med ledarna.. När vi sa jaha då är vi klara och kan gå hem för idag då!! Vad händer med mig då? Jo! Såklart får jag värsta hjärtklappningen! Fy fan!! Hela min bröstkorg bara dunkade i typ 190 upp och ner upp och ner.. Kallsvettades och mådde pyton. Vi blev i af klara innan vi gick. Inatt har jag SÅKLART drömt om.... Tada: dans! Och alla missar som kan hända typ! Så nejdå!! Jag känner mig inte alls stressad eller något sånt :)
